Usch hörrni. De här är inte kul längre, de här med att säga hejdå, de är verkligen, jag upprepar verkligen inte min grej. Som den drama queen jag är gråter jag mest hela tiden, jag kan inte sluta. Inte offentligt såklart men så fort jag blir ensam. De är egentligen inte de där att vi kanske inte kommer ses för de kommer vi ju, vi som vill i alla fall. Men mest att de är ett avslutat kapitel en era om man så vill som inte går att få igen. De är vackart men ack så sorgligt. Idag åkte Mickan hon har varit min första receptionist/service manager men framförallt en fantastisk vän. Utom ordentligt bra på att dricka vin och dansa. Henne kommer jag sakna. 
 
 

Kommentera

Publiceras ej