Telefonen ringde, jag svarade nervöst med den nyligen inövade frasen -Stocklycke vandrarhem Johanna.

De var min första gymnasiepraktik sommaren hade precis tagit sina första staplande steg och berget skiftade i gröna nyanser. Vi skulle städa, ta i mot gäster, diska, duka fram och av frukost och hjälpa till och se till att gästerna på de lilla vandrarhemmet hade de bra. 

Mannen i andra änden av telefonen undrade om jag kunde kolla efter en Jenny Andersson, han lät absolut inte otrevlig men jag fick ändå en känsla av obehag, jag förklarade att jag tyvärr inte fick ge ut namn på några gäster.

-Men snälla du de är ju min fru jag frågar efter, de kan du väl hjälpa mig med?

Den känslan som innan känts olustig kändes nu jättefel!
Varför ringer man och letar efter sin fru på ett vandrarhem?

De hade han flera förklaringar på men jag fick aldrig höra dem efter som jag gav telefonen till ägarinnan.



De var förmodligen inte alls något konstig ändå minns jag de så väl .

Jag hade så himla roliga veckor där uppe jag och Ebbis, Jennifer och Jenna.



Kommentera

Publiceras ej